Julia

Är fortfarande lite sjuk, nu förkyld dock. Snorar som tusan, och det gör min lilla guldklimp också. Fast hellre snorig i näsan än dålig i magen, kroppen och feber. Blir väl frisk om några dagar eller så.

Nu har jag varit mammaledig i drygt 10 månader. För drygt 10 månader var Lucas en sån här liten plutt!

 Tänka sig! Tiden har gått extremt fort, men ändå riktigt långsamt. Härligt var det när han var nyfödd bebis. När han bara låg där i sängen, eller på en. Kom ingenstans själv, var bara sådär mysig hela tiden. Men just då längtade man till just den här tiden han är i nu. När han kryper själv, längtar till han börjar gå, snart äter han kanske helt själv. När han kan prata.
Och det har varit riktigt roligt att de har hänt något, att se att han verkligen har utvecklas. Det är bland det roligaste, att se honom bli större och med självständig. Men ibland kan man önska att han var en liten nyfödd bebis igen. Så man kan vila lite, ta det lite lungt med Lucas.

Efter 10 månader hemma med Lucas, oftast helt själv, börjar man bli lite less. Inte less på Lucas, men less på att vara själv hemma. Allt är så mycket lättare när någon annan också är med mig och Lucas. Så mycket roligare. Vet samtidigt att det inte funkar så.  
Jag måste själv bli bättre på att vara hemma med Lucas ensam. Bli bättre på att gå ut och göra något, cykla, sitta i gräset och leka, hoppa studsmatta osv. En positiv sak är att det snart är sommarlov vilket betyder att Joakim kommer vara hemma med Lucas mycket mycket mycket mer än dessa 10 månaderna.

Nu är Lucas en stor pojke, som bara växer och växer och blir ännu större. Det ser vi fram emot.


Älskade Lucas <3

Tjineling!